Eldsjälen Berne är allas bästa poolare

Det här med att boka en intervjutid är inte Berne Anderssons grej. En liten stund efter att jag skickat iväg SMS:et med frågan om när det passar att jag ringer, ringer min telefon. Det är Berne. Han hinner prata nu. Han håller ju bara på att renovera sin mammas hus samtidigt.

– Lika bra att ta det direkt, säger han medan han roddar med byggmaterial tillsammans med sin bror.

Lite stressad blir jag, jag har ju trots allt inte hunnit förbereda några intervjufrågor, men det ska snart visa sig att det inte är ett problem. Nu väntar en timmes fullständig överkörning. Berne Andersson behöver inte få några frågor för att berätta om sin kärlek till vattenpolo.

– Jag är som en grammofon, skrattar han mitt i intervjun innan han tar en sällsynt paus för att andas in.

Berne Andersson andas vattenpolo

Historien börjar 1996 när Bernes son Johan börjar spela vattenpolo i Ängelholm tillsammans med några kompisar. Som inom de flesta barn- och ungdomsidrotter är det inte så lätt att hitta ledare och Berne hoppade själv in som teamledare för sonens lag.

Sedan dess är han fast. Eller ”fast” känns lite futtigt – besatt är ett bättre ord. Berne Andersson lever och andas vattenpolo på heltid. Ja, alltså vid sidan om heltidsjobbet som maskinoperatör på en rörfirma. Det verkar som att Bernes dygn har fler timmar än alla andras. 

– Jajaja, säger Berne på bred skånska. Här finns inga problem, bara möjligheter. 

När sonen själv hade själv slutat spela vattenpolo stannade Berne Andersson kvar i klubben och drev den vidare. Han hade bestämt sig för att sätta sporten på kartan. En sport han knappt själv har spelat. 

– Jag har faktiskt spelat en helg, skrattar han. Det var tävling i Norge en torsdag till lördag 2005 och det fattades spelare så jag hoppade in och spelade försvar och var målvakt. Hela måndagen var jag helt död. 

Och undra på, vattenpolo är ingen sport man skojar bort. Själv beskriver Berne det som handboll i vatten. Man simmar och trampar vatten, passar bollen till varandra och försöker göra mål i varandras burar. Och alla som har trampat vatten en liten stund vet att det frestar på. 

Bassängen sprack och jakten började

Klubben fick under Bernes ledning framgångar både i form av medaljer och pokaler och i att antalet medlemmar ökade. Men så en dag 2012 hände det som inte fick hända. Bassänggolvet i badhuset sprack och badhuset fick stänga med omedelbar verkan och en sex år lång kamp tog sin början. 

– Jag hade 50 aktiva ungdomar och 7 landslagsspelare och vi stod plötsligt utan bassäng över en natt. Jag var helt förtvivlad i tre dagar, säger Berne Andersson. 

För de flesta av oss hade det nog tagit lite längre tid än tre dagar att orka räta på ryggen och ta tag i problemet, men Berne Andersson är inte som de flesta andra. Han bestämde sig för att kontakta kommunerna runt Ängelholm och pussla med bassängtider till hans lag. Och mål, ja, det kunde man ju bygga egna. Så följde sex år av ständigt roddande med bassängtider och pendlande till bland annat Lund och Höganäs för att träna. 

– Varför skulle mina barn och ungdomar behöva sluta med sin sport? Och tack vare dem, föräldrarna och vår fantastiska styrelse blev det möjligt att fortsätta, berättar han. 

Eldsjäl med stripad bil

Men helt enkelt var det inte. Att ha kvar seniorlag som ska tävla är inte lätt utan hemmabassäng. Och man kan lätt säga att Berne inte är helt nöjd med kommunens behandling av vattenpoloklubben. 

– Det byggdes en stålbalja för att kunna ha simskola och så, men den var ju inte ändamålsenlig för oss, så vi kunde inte tävla där utan fick hyra in oss på andra anläggningar. 

För att kunna betala för det här fick de inga bidrag från kommunen utan Berne Andersson tog personligen lån på sin fastighet och har i dagsläget lånat ut en kvarts miljon till klubben. 

Trots allt var året 2012 inte helt nattsvart. En dag på hösten fick han ett samtal från TV4 och fick veta att han var nominerad till Eldsjälsgalan, och därifrån kom han med en silvermedalj. 

– Och jag är den enda eldsjälen i landet med ELDSJÄL som registreringsskylt, säger han nöjt och åsyftar skyltarna på sin bil, som också har fått stripes i klubbens färger svart och gult. 

Kampen mot kommunen fortsatte och det blev allt svårare att hålla ihop föreningen och när han fick veta att Ängelholms nya badhus skulle bli ännu mer försenat var nästan måttet rågat, till och med för Berne. Hur skulle han orka? Lösningen visade sig komma 400 mil härifrån. 

Räddningen kom från Syrien

I oktober 2015 fick Berne veta att en syrisk landslagsspelare, Moulham Abboud, pluggade på högskolan i Halmstad. Han hade flytt från kriget i Syrien och hade läst på nätet om Bernes klubb och ville komma och spela. Ungdomarna i Ängelholm blev eld och lågor över hur duktig Moulham var, vilken teknik! Och när Berne skjutsade tillbaka honom till Halmstad berättade han att hans pappa, som bodde i Tingsryd, varit landslagstränare i Syrien och internationell domare i vattenpolo. 

– Jag trodde att jag drömde! Kunde det verkligen finnas någon med en sådan kompetens i Sverige? 

Mötet med Hussein Abboud blev den verkliga vändningen. ”Water polo is my life” blev det första de sa till varandra och sedan ”We can do it together”. Och tillsammans har de nu skapat en klubb med ett seniorlag som är förstärkt med före detta landslagsspelare från Syrien som kommit hit som flyktingar, juniorlag, poloskola och knatteskolor med Hussein som huvudtränare. Eventuella språkförbistringar har de löst genom att prata lite svenska, lite engelska och lite arabiska. Och nu kallar de varandra för bröder. 

– Jag är kristen och Hussein är muslim, men det spelar ju ingen roll. Han ska be ibland och då låter jag bara honom hålla på med det. Det är ju vattenpolon vi bryr oss om. 

”Ingenting kan stoppa Ängelholm vattenpolo”

Vattenpoloklubben i Ängelholm är inte längre bara just en vattenpoloklubb, utan ett minst sagt lyckat integrationsprojekt.  

– Vi har startat en simskola för framför allt kvinnor och flickor som kommit hit som flyktingar, säger Berne och berättar om en familj som hjälpte honom med simskolan. 

– De skulle plötsligt flyttas till Stockholm, jag blev helt förtvivlad. Stackars barnen, allt med skola och sånt blev ju helt upp och ner! Jag hörde ju hur ledsna de var när jag pratade med dem. Så jag såg till att fixa boende till dem här nere och åkte själv upp med ett släp och hämtade hem dem. 

Berne har också sett till att skaffa praktikplatser, jobb och bostäder till de syriska landslagsspelare som kommit till orten så att de kan stanna. 

Kanske är det just det här som gör att jag inte tvivlar en sekund på Berne när han utbrister ”Nu kan ingenting stoppa Ängelholm vattenpolo. Vi ska bli bäst i Sverige!” 

– Du har väl aldrig hört en så galen gubbe förut, va? Skrattar Berne när intervjun börjar närma sig sitt slut. 

Och nej, om galen också betyder fantastisk, har jag det sannerligen inte. 

Om Berne Andersson

• Ålder: 58
• Bor: Munka-Ljungby
• Familj: Två barn
• Gör: Ordförande i Vattenpoolarna Höganäs – Ängelholm och arbetar heltid som maskinoperatör på Lindab.

Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån