”Jag kan bli tröttare än andra”

Det var, som för så många andra, simskolan som tog Mikael Fredriksson till bassängen. Och där blev han kvar. För till skillnad från många andra blev han elitsimmare. Men till skillnad från så många andra elitsimmare kan han inte ta några armtag. Mikael Fredriksson är nämligen en av våra främsta parasimmare genom tiderna. 

– Jag har alltid haft intresse av vatten. Jag lever med personlig assistans all vaken tid, men under de timmar jag är i bassängen behöver jag ingen. Det är en frihetskänsla, berättar han. 

Mikael föddes med ett funktionshinder som heter AMC som bland annat leder till stela och böjda leder och motoriska nedsättningar och tidigare ingick han i svenska landslaget i parasimning. Idag, vid 29 års ålder, är han simmarpensionär och kan se tillbaka på en strålande karriär med ett flertal rekord och medaljer från stora mästerskap. Det är inte vem som helst som når så långt inom sin idrott, men Mikael sitter inne på en superkraft. 

– Jag kan bli tröttare än alla andra. Jag har en förmåga att ta ut allt jag har i kroppen och jag tycker att de där riktigt grisiga passen är roliga. Det är bra mycket roligare än att köra återhämtningspass eller teknikpass, säger han. 

Mikael Fredriksson
Ålder: 29
Bor: Mölnlycke utanför Göteborg med sin sambo och sin kommande son (föds i augusti 2020)
Jobbar som: Jobbar deltid i ett assistansbolag, Kungsbacka Simsällskap och som utvecklingsansvarig för parasimning inom Svenska Simförbundet. 

När han var på elitnivå låg han på åtta träningspass i veckan fördelade på fem dagar. Eftersom träningen involverar samma muskelgrupper under alla pass för någon med hans funktionsnedsättning hade det inte gått att träna mer, då hade återhämtningen blivit lidande. Idag är han inte längre elit och har dragit ner sin träning till ett till två pass i bassängen och lika mycket landträning i veckan. 

Parasimning är den paraolympiska rörelsens största idrott men förutsättningar för elitidrottarna i de olika länderna ser väldigt olika ut, framför allt ekonomiskt och där ligger Sverige efter flera andra länder, menar Mikael Fredriksson. Däremot blomstrar barn- och ungdomssimningen. 

– Vi har fantastiska ledare och anläggningar här. Det är vår styrka och det som gör att vi kan hävda oss mot andra länder som har sämre teknologi och ledarskap, men större ekonomiska resurser, säger han. 

När Mikael Fredriksson tävlade på elitnivå mötte han simmare som, till skillnad från han själv, kunde ta simtag med armarna. Hur orättvist kändes det egentligen? 

– De kan ju inte använda sina ben och det kan jag, säger han och börjar förklara hur klassindelningen fungerar inom parasimningen. 

Förenklat kan man säga att man tittar på hur stor procent av kroppen som man kan använda inom sin idrott. Mikael Fredriksson hamnar i en klass där många av konkurrenterna kan använda armarna men är begränsade i benen. 

– Men mina konkurrenter har ju inte full rörlighet i armarna. Om man tittar på frisim till exempel så vevar de runt sina armar efter bästa förmåga. Helt jämnt kan det aldrig bli inom parasport. Då skulle du bara få tävla mot dig själv, säger han och tillägger:

– Men det är ju inte jämnt inom frisksimningen heller. Det kommer alltid att finnas någon som är 160 lång och har skostorlek 38 och en annan som är två meter och har skostorlek 50. Alla har olika förutsättningar. 

Visste du att…

…Mikael Fredriksson har inte bara simmat i bassäng. Han har också simmat Vansbrosimningen fyra gånger. Första gången var det ett vad, men resten? 

– När man kliver upp ur vattnet och byter om tänker man att ”det här gör jag aldrig om igen”. Sedan går det någon månad och sen tänker man att ”jag ska nog köra Vansbro nästa år igen”. 

2

Antalet paralympics som Mikael Fredriksson har simmat i. London 2012 och Rio de Janeiro 2016. 

Foto: Johanna Lundberg och Carl Sandin

Föregående artikel

Konstsim – allt för konsten

Nästa artikel

Rörelseförståelse – kroppens framgångssaga