Vattenpolo – den första olympiska lagidrotten

Inte ens den mest inbitna vattenpolospelaren skulle känna igen sporten som den såg ut i sin absoluta barndom. Spelarna satt då på flytande tunnor och spelade bollen till varandra med paddlar. Tänk hästpolo, fast minus hästar och plus flytande tunnor. Den som är det minsta insatt i vattenpolo idag vet att det inte alls är likt hästpolo. Däremot är sporten är mer lik den som växte fram i England under 1800-talet under namnet vattenrugby.

Vattenpolon började ta sin nuvarande form under 1870-talet, men vissa regler var annorlunda då mot hur det ser ut idag. Då fick man till exempel hålla ner varandra under vattnet och göra mål med båda händerna. Det hörde då sporten att spelare tuppade av under matchen, av syrebrist. 

Det fanns med andra ord utvecklingspotential. 

Sverige framgångsrika i vattenpolo

Rafflande match mellan Sverige och England 1914.

Moderlandet England spelade den första landskampen i vattenpolo mot Skottland år 1890 och sedan spred sig sporten över Europa. Det tog några år innan Sverige hakade på, men under 1900-talets första decennier var Sverige en vattenpolonation att räkna med. 

Efter att vattenpolo gjort entré i de Olympiska spelen som den första lagsporten, hävdade sig Sverige och tog en bronsmedalj 1908, silver 1912 (när spelen gick i Stockholm) och ett nytt brons 1920. England kunde vi däremot inte rå på, så något guld blev det aldrig. 

Reglerna var vid den här tiden brutalare idag, och sporten förbjöds i USA eftersom matcherna mer liknade slagsmål än sport, framför allt när de olika grenarna inom försvaret möttes. 

Kläderna man spelar polo i idag skiljer sig en smula från hur de såg ut i början av 1900-talet. Till exempel skyddade inte mössan öronen, utan de stack istället oskyddade ut.

Nya regler ändra förutsättningar

1926 styrdes sporten upp och det blev viktigare att kunna simma fort, ha bra teknik och vara strategisk än att kunna slåss under vatten. Bassängdjupet bestämdes till minst 140 cm vilket också gjorde att man var tvungen att vara en skicklig simmare för att klara sig bra inom idrotten. 

England fick se sig omsprungna av en hel rad östländer, bland andra Ungern, Jugoslavien och Sovjetunionen, när ytterligare regeländringar gjorde att det krävdes av simmarna att vara ännu starkare, ännu mer tekniska och ännu skickligare simmare för att bli riktigt bra. Att östländerna nu sprang om alla andra hade mest att göra med att vattenpolo var en statsunderstödd sport i de länderna, vilket gav dem helt andra resurser att satsa på sporten. 

Kvinnorna fick vänta 100 år på OS

Det vi har skrivit om hittills gäller förstås inte alla vattenpolospelare, utan bara männen. Kvinnorna fick vänta hundra år på att komma med i de olympiska spelen. Hundra år. Visserligen hade damer, bland annat i Holland, spelat vattenpolo sedan 1930-talet, men som så många andra idrotter ansågs den för tuff för damerna att tävla i. Alltså dröjde det till OS i Sydney år 2000 innan damerna fick komma med. 

De dominerande nationerna har sedan 1950-talet varit från Östeuropa med länder på Balkan i topp. 

Källa: Svensk Simidrott, DN

Alla bilder kommer från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande. Den översta bilden visar simklubben Neptuns vattenpololag 1914.

Föregående artikel

5 myter om parasimning

Nästa artikel

Starka och spänstiga ben på 4 steg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.