5 myter om parasimning

Parasimmare får sina fina tider med hjälp av fenor, och den som har minst funktionshinder vinner tävling efter tävling. Eller…? Det är hög tid att ta itu med några vanliga påståenden om parasim­ning, och din expert är den paralympiska simmaren Lina Watz.

Detta är Lina Watz

• Född: 1996
• Bor: Karlstad, simmar för Karlstads SS och tränar för Niklas Judell.
• Största merit: Finalplats på 50 meter fritt på Paralympics 2016 i Rio. Där satte hon också sitt personbästa, 28,93 på 50 meter fritt.
• Bakgrund: Började simma som elvaåring och tävlat på distanserna 100 meter fjäril, 100 meter rygg samt 50, 100 och 400 meter fritt. Hon föddes med en ovanlig diagnos, fibula aplasi, som innebär avsaknad av vadben och konstant smärta. 2016 tog hon det svåra beslutet att amputera underbenet.

MYT 1. Det är inte simmaren som presterar bäst på tävlingsdagen som vinner. Den som är minst funktionshindrad vinner, och det är oftast samma personer på prispallen varje gång.

– Så är det inte. Det finns 14 klasser, där fysiska funktionshinder delas in i tio olika klasser från S1 till S10. Synskador delas in i tre olika klasser, från S11 till S13. I S14 simmar personer med intellektuella funk­tionshinder. Du klassas utifrån tre delar: ett läkarintyg, en undersökning på brits där rörlighet, styrka och koordination testas, samt ett test i vatten. På så vis blir det så jämnt motstånd som möjligt, det stämmer inte att samma personer vinner varje gång.

MYT 2. Parasimmare fuskar ge­nom att låtsas vara mer hindrade än de är, för att kunna utklassa motståndet på tävlingar.

– Ämnet är alltid aktuellt och det finns tveksamheter. Det är en ständig utmaning och klassificeringssystemet förbättras hela tiden – men det är svårt att få ett system som är helt fläckfritt. Systemet som vi har idag är bra, det är svårt att fuska på, och i Sverige är simmarna väl bedömda. Men det händer tyvärr, och för oss kan det jämföras med en form av doping.

MYT 3. Stämningen på träning och tävling är mindre seriös.

– Vi som simmar på lite högre nivå är lika seriösa som vilken annan atlet som helst, i vilken annan idrott som helst. Det är ingen skillnad. Simningen finns alltid med i bak­huvudet, dygnet runt. Jag kan tänka mig att den föreställningen kan uppstå hos någon som exempelvis sett en mindre tävling. Vi är färre utövare och då syns variationen tydligare: olika simmare är olika seriösa i sin satsning. Det är naturligt, oavsett vilken mindre idrott man tittar på. EM, VM och Paralympics är allvar.

MYT 4. Simmare och parasim­mare kan inte träna tillsammans.

– Jag har själv alltid tränat med frisksim­mare, som vi kallar dem. Innan amputatio­nen tränade jag med frisksimmare och var på samma nivå. Det går att träna i vanlig grupp med funktionshinder, även om man kan behöva ändra lite på längden på passet, distans och intensitet. Min kompis har till exempel bara en arm, då kan man inte köra exakt likadant som de andra – skaderisken ökar eftersom hennes axel får utstå mer be­lastning. Det är lite extra saker att tänka på om alla simmare ska träna ihop, men det är inget problem.

MYT 5. Det går inte att vara en se­riöst satsande heltidsatlet inom parasimning.

– Det går, men man måste ligga i, precis som vilken annan simmare som helst. Då måste man exempelvis snacka med folk, ragga sponsorer, vara ute och föreläsa… Internationellt så fungerar stöden från för­bunden lite olika, men det finns många som simmar heltid.

– I varje klass finns superstars, värda att nämna är Sophie Pascoe från Nya Zeeland och kanadensaren Aurélie Rivard. De är fantastiskt duktiga!

Less is more

Bara för att klargöra: det ”fuskas” inte med simfenor, dolmar, paddlar eller plattor. Även proteser tas av innan simmarna hoppar i bassängen. Det enda undantaget i utrustningsväg är de ryggsimmare som startar med munnen, de får ha ett rep.