Vi minns Sven Rune ”Senne” Malmberg

Många tränare runtom i sim-Sverige sätter sina spår, både i simsporten och hos de som haft dem som tränare eller kolleger. En sådan var verkligen Sven Rune ”Senne” Malmberg som bland annat representerade Sverige som tränare under tre olympiska spel, 1996, 2000 och 2008. Det var med sorg vi i slutet på april fick beskedet att han lämnat oss efter en kort tids sjukdom.

En av de som minns Senne med värme är Mårten Hallin som under många år hade glädjen att få jobba nära tränarkollegan. Han har skrivit en text om sin kära kollega som vi gärna vill dela med er här.

Senne – den gode ledaren

Sven Rune Malmberg, eller kort och gott Senne som de flesta av oss inom simmarfamiljen kallade honom, har efter en tids sjukdom lämnat oss. Han blev 76 år ung. Jag skriver ung för att han levde sitt liv i samtiden och han kändes som en jämnårig kamrat trots att han tillhörde mina föräldrars generation, född som han var strax före den så efterlängtade freden 1945.

Jag hade ynnesten att få jobba tillsammans med Senne i fem år och i tre olika föreningar så när Ulrika Sandmark tillfrågade mig om jag kunde tänka mig att skriva några rader om Senne kändes det till lika delar ärofyllt som självklart. Hon frågade mig också om vi var lika. Var vi det? Det hade jag inte reflekterat över och min narcissistiska ådra ville en kort sekund svara ja, men det vore allt bra förmätet att påstå något sådant. Han var snarare det som jag strävar efter att vara, en oerhört inspirerande ledstjärna som har haft stor betydelse för mitt liv på så många plan. Senne var en stor förebild både med sina stora simkunskaper och som medmänniska. Två olika roller som symbiotiskt utgjorde fundamentet i hans storhet som tränare.

Senne i full färd med att coacha Martin Gustavsson, 2000.

Senne inledde sin simtränarbana i Markaryd SS, blott 18 år gammal. Efter avslutad gymnastiklärarexamen vid GIH i Stockholm styrde han kosan till Växjö där han varvade sitt idrottslärarjobb med sin yrkeslivslånga simtränargärning. Under studietiden jobbade Senne i Spårvägens Simförening.

Det var i Växjö Simsällskap han verkade från sent 70-tal och nästan ända fram till Millennieskiftet. Här fostrades flertalet landslagssimmare och föreningen fördes fram till som bäst en andraplats i klubbstriden vid kortbane-SM på hemmaplan 1995. Växjö Simsällskap var klubben i hans hjärta.

Sven Rune var den sortens person som när han trädde in i ett rum fick allt i rummet att stanna upp. Man kan drista sig till att tro att den egenskapen kunde tillskrivas det faktumet att han var storväxt men jag påstår med bestämdhet att det var hans strålande varma leende och smittande skratt som inte gick att motstå. I detta ligger paradoxen att det absolut sista Senne strävade efter var att stå i centrum eller att kunna få sola sig i sina adepters framgångar. Tvärtom tog han alltid simmarens inre ambition och drivkraft som utgångspunkt när träningsplaneringar lades upp och mål sattes. Jag hörde honom ofta säga att simmarna ägde sina egna karriärer. För att jag inte skulle få för mig någonting annat. Det var liksom heligt för honom.

Senne under sim-SM 1995.

Jag minns så väl vårt första möte. Det är något utav ett mysterium men Senne hade helt gått under min radar trots att jag redan hade verkat på kanten i över 10 år, om än på en lägre nivå. Jag hade strax före läst på simma.nu att en viss Sven Rune Malmberg skulle ta över i Trelleborgs Simsällskap när jag åkte till palmernas stad för ett seriesimskval. Detta var i maj 1999 och föga anade jag vilken betydelse den dagen skulle få för mig. På den tekniska genomgången gick jag fram och sa något i stil med; – Hej och välkommen till skånsk simning, mest av artighet och helt utan baktanke. Efter tävlingen när hallen började tömmas på folk kom Senne fram och frågade mig om jag ville jobba med honom i Trelleborg. Varenda cell i kroppen sa instinktivt ja och så var den saken biff. Ett av mitt livs bästa beslut.

En av Sennes storheter var att han inte begränsade sig. Han kunde se möjligheter som ingen annan såg och som när orden yppades för första gången kunde de verka rent av dåraktiga men inom snar framtid utgjorde de ett mål på en resa som allt som oftast förverkligades. Det började ofta med att han slängde ur sig, bara som ett exempel, till sommaren kommer du slå svensk rekord till en simmare som kanske hade ett pers som var 8 sekunder ifrån. Sen lät han det gro lite och så togs det kanske upp igen lite senare på ett utvecklingssamtal och så var hjulet i rullning. Denna procedur bevittnade jag lika fascinerat många gånger.

Efter tiden i Växjö, fortsatte framgångståget till Trelleborg och därefter till Stockholm och i tur och ordning till Södertörns Simsällskap, Polisens Simidrottsförening och Simklubben Neptun. Mängder med rekord har slagits, medaljer har hängts runt halsar och för att inte glömma någon nämner jag heller inte några specifika simmare eller händelser.

Senne har representerat Sverige som tränare vid mängder av internationella mästerskap med tre olympiska spel som de vackraste fjädrarna i hatten; Atlanta 1996, Sydney 2000 och Peking 2008.

Trots alla framgångar vet jag att han mest av allt var stolt och lycklig över sin familj.

Sven Rune lämnar efter sig hustrun Polly, barnen David och Simon, svärdöttrarna Line och Helene, barnbarnen Fabian, Oliver, Marius, Nils och Jonas, systern Ulla och brodern Bosse med familjer samt sin stora utökade simmarfamilj som tacksamt har fått låna Senne på alla dessa resor, träningar och tävlingar världen över. Han efterlämnade också ett ledarskapspund väl värt att förvalta. Låt det goda ledarskapet få leva vidare, till hans ära, men framförallt till våra framtida simmares gagn.

Tack Senne för vänskap, kunskap, stöd och glädje!

Mårten Hallin

Föregående artikel

Studentyra på Riksidrottsgymnasiet i Helsingborg!

Nästa artikel

Lina Watz till Sommar i P1