Simhoppets superstjärna går i pension

Ulrika Knape-Lindberg har för den stora massan varit en del av svensk simhoppning sedan början på 70-talet. Men redan när hon 17 år gammal tog ett OS-guld och ett OS-silver i München 1972 var hon en erfaren simhoppare som kom med i ungdomslandslaget som 10-åring.

– Jag vann OS-guld och -silver när jag var 17, men det kom inte från en klarblå himmel, det hade hänt mycket även före det, berättar hon.  

Sedan 2006 har Ulrika Knape-Lindberg varit förbundskapten och sportchef för simhoppningen i Sverige, men i och med i sommar kommer hon att gå i pension. Men inte lämnar hon simhoppet helt för det. Nej, hon behåller vissa tränaruppdrag men har som plan att vara ledig lite mer – åtminstone på helgerna.

– Jag ska hjälpa till lite mer med mina barnbarn, innan de blir så stora att de inte behöver någon hjälp längre, säger hon.

För någon som aldrig har vunnit ett OS-guld är det lätt att tro att just den medaljen är det som slår högst från karriären. Men när man pratar med idrottare som faktiskt sitter med ett OS-guld på sitt CV är det inte alls säkert att det är så. Ulrika Knape-Lindberg är en av dem som håller andra minnen högre.

Ulrika Knape-Lindberg med OS-guldet från 1972. Foto: IBL

– Det är inte säkert att den medalj som glänser mest är det starkaste minnet. Det är klart att jag hade nått mitt mål som jag hade lagt ner mycket energi och tid på, och det är ju fantastiskt. Men det finns andra tävlingar där jag hoppade bättre än när jag tog OS-guld. Och tillfällen då jag lyckades med ett hopp som jag var livrädd för. Det finns många minnen jag bär med mig.

Ulrika uppmärksammades förstås mycket efter OS i München och när hon bättrade på medaljskörden med ett OS-silver i Montreal 1976. Hon var ung och satsade stenhårt på sin idrott. Lite för hårt tyckte vissa och synpunkter på att hon tränade för mycket syntes i media. Att hon tränade hårt och mycket håller hon med om, men inte att hon tränade för hårt. Hon säger att så länge det känns roligt och man får varierad träning är det inte skadligt.

– Man kan få varierad träning med mycket stimulans även inom en och samma idrott om man har bra personer omkring sig och tycker att träningen är rolig. Jag älskade träningen, säger hon.

Blott fyra år efter OS-succén i München-OS, nästan direkt efter OS-silvret i Montreal, lämnade Ulrika Knape-Lindberg livet som elitidrottare. Hon pluggade på GIH och kom, 21 år gammal, ut som idrottslärare, något hon även tidigare visste att hon skulle bli.

– Jag kunde inte både satsa på idrotten och läsa på GIH. Då fanns det inga prispengar eller sponsorer då, så man var ju tvungen att skaffa sig en utbildning. Idag finns det lite prispengar inom simhopp, men det är ju inte som till exempel inom skidor, men lite finns i alla fall. Och är du väldigt duktig idag kan du ha sponsorer. Det fick inte vi ha, vi var ju amatörer, berättar hon.

Ulrika övervakar SM-tävlingarna 2012.

De som är aktiva inom idrotten idag får betala ganska mycket själva för att åka på träningsläger och tävlingar, något hon är tacksam över att hon inte behövde göra. Hon växte upp i en familj med sex syskon och där bara pappan jobbade, så det hade blivit tufft ekonomiskt. 

Jobbet som idrottslärare har hon tyckt mycket om, vilket förklarar att hon behöll samma jobb fram till 2006. Hon fick möjlighet då att jobba inom alla stadier i skolan och kunde samtidigt hålla sig kvar i idrotten.

– Jag måste säga att idrotten i skolan idag har gått till att bli alldeles för mycket teori och det är ju inte så bra eftersom barnen redan sitter still så mycket, säger hon.

Parallellt med jobbet som idrottslärarjobbet och jobbet som förbundskapten har hon tränat sin dotter Anna Lindberg till flera mästerskapsmedaljer fram tills Anna avslutade sin simhopparkarriär 2012.

Ulrika med dottern Anna Lindberg.

– Jag hade ju erfarenheten själv och från att träna andra. Det krävs hårt arbete om man ska nå ända fram och det är bara de själva som kan göra det, men man kan guida dem i rätt riktning, säger hon.

Hur ser då framtiden inom svensk simhoppning ut? Jo, visst är det ett förbund med en ljus framtid som nu får en ny förbundskapten efter Ulrika Knape-Lindberg. Under EM i våras tog Emma Gullstrand överraskande en bronsmedalj och Sverige slutade som sjätte nation totalt och där har vi inte varit på länge.

– Någonstans har det tagit ett kliv framåt. Just nu pågår junior-EM och där är det flera som borde kunna göra bra placeringar. Däremot har vi fortfarande lång väg att gå för att nå absoluta eliten, säger Ulrika Knape-Lindberg.

Taggar:
Föregående artikel

OS-peppen: Björn Seeliger

Nästa artikel

Yoga för simmare – härlig helkroppsrörlighet